Så jag ska träffa ett par killkompisar på mitt stamkafé (aka mitt andra hem, personalen känner mig på tok för väl). Jag hetsar runt i lägenheten för att hitta min mobil och nycklar och den högra strumpan, och jag är redan 10 minuter sen. Snabbt ska jag ställa tillbaka mjölken i kylskåpet och när jag öppnar kylskåpsdörren ramlar en (öppen) dunk gräddfil ut och flyger över mina ben, och halva köksgolvet. Tjock vit geggig smet everywhere. Inga konstigheter, tänker jag. Vi vet alla att sånt händer mig jämt. Nu måste jag byta om och blir ytterligare sen.
När jag sliter på mig stövlarna skaver den vänstra lite, vilket är underligt eftersom det är lurviga uggtofflor. Men de är nya så jag antar att det är nån lapp inuti, hinner inte kolla utan tänker att jag fixar det på kaféet. Kommer dit, förklarar att jag är sen pga en olycklig gräddfilsincident och lyssnar på lite förmaningar om att jag (tydligen) aaaalltid är sen. Sätter mig, känner vänster stövel skava igen. Sticker ner handen och fångar upp ett par lätt buckliga – wait for it – solglasögon. Anno sommaren 2010.
Nu kommer det bästa. Karlarna tror inte att detta är på riktigt. De tror att jag har planterat solglasögonen där, som om det på något sätt skulle göra mig gulligare än jag redan är. För ingen är ju fullt så klumpig att de på riktigt går ut med glasögon i stövlarna. Det vore idioti på hög nivå. Jag säger inte emot, det behöver jag inte, för exakt 6 minuter senare spiller jag en halv flaska vitaminvatten över min kjol. Ni vet, jag pratar exalterat och gestikulerar (med flaskan i handen). Sen ifrågasatte de inte mer.
Postat i:Åkommor, Helt meningslöst, Livet liksom
