Jag är döende. Jo, jag vet att ni har hört det förut, men den här gången är det på riktigt. Jag är inte ännu helt säker på vad som kommer bli den avgörande dödsstöten, jag attackeras just nu från så många håll samtidigt. Men det skulle mycket väl kunna vara den tapetporr som upptar all min lediga googletid. Det skulle även kunna vara böldpesten som med oroväckande framfart växer ut där jag en gång brukade ha halsmandlar, strupe och andningsrör. Den böldpest som drev min arma moder att yttra orden ”Det är tur att du är frilans så du slipper vara hemma från jobbet” (även mkt stor tursamhet att jag sitter på min egna vikariebank, samt makten att senarelägga tidningarnas utgivningsdatum). Utan svårighet skulle det också kunna vara en en av mina många neurotiska störningar specialgåvor som till slut tar hand om business. Men troligast är ändå att det är tapeterna. De är så plågsamt jävla fina.
Och medan jag sitter här, tapetlös, med en orörd bucketlista i knuten näve och väntar på det oundvikliga, känner jag en panikartad längtan efter att leva.
Ska fan washitejpa skiten ur den här dagen.
Postat i:Åkommor, Besattheter, Så himla konstnärlig
