Jag har fastnat i en smet av dåliga vanor. Jag gör det ibland. Oftast när jag har för mycket av basvarorna fritid och existensmelankoli i skafferiet. Det yttrar sig tveklöst på samma sätt, främst karaktäriserat av att jag är vid liv endast på nätterna när jag ligger i framstupa sidoläge och plöjer säsonger av True Blood/Entourage/Lost/valfri skit och din mamma. Feedar mig igenom Reader och försummar rimlig hygien. Sedan vaknar jag i the crack of noon och är sömndrucken och handlingsförlamad till uppskattningsvis klockan 16. Om jag då duschar (yeah right) och äter frukost hinner jag precis ta mig ut genom dörren samtidigt som du går hem från jobbet, och ingen behöver någonsin veta. Om det inte varit för att det känns direkt motbjudande att umgås med tredimensionella människor. Det är ett hårt liv med för mycket kaffe framför en flimrande skärm och för många to-do listor som aldrig blir done.
Och när man väl är inne i latspiralen (depressionsmörkret, panikcirkeln, ångesthålet, döden, kärt barn har många namn etc) är det näst intill omöjligt att klättra upp igen utan psyksteroider. Själv hjälper jag till bäst jag kan genom att äta fel och inte motionera, samtidigt som jag lägger rimligt mycket tid på att älta alltings flyktighet och meningslöshet. Och skulle inte det hålla mig sysselsatt kan jag alltid mantra lite om död och åldrande. Works every time. Tillbaka till soffan och din mamma. Hej 30-års krisen. Jag har längtat efter dig. Hoppats att du skulle vara precis så här.
Postat i:30-årspanik, Åkommor
